You're not giving in.

Hej, jag har inte skrivit det senaste för att jag har varit alldeles för deppig.
Och om jag skriver då så blir det lätt dumt.
Det låter nästan som suicide letters, så jag låter bli i stället.
Allt är bara krångligt, och jag saknar pyttan jätte mycket.
Och allt är bara åt helvete just nu, på nästan alla fronter.
Därför vill jag göra en hyllning till alla som har funnits där för
mig den senaste tiden, jag är jätte tacksam.
Speciellt tack till dessa två personer som varit där lite extra:

Ella, alltså du är som en del av mig.
Utan dig skulle jag inte vara hel, bokstavligen.
Jag älskar dig så jävla mycket så att jag vill bita sönder din näsa!

Iza.

Jag skulle inte kunna leva utan dig, alla promenader, alla

skratt, alla flummflumm kvällar, du får mig att må bra honeybunt. <3

Jag älskar dig!

Mamma
Hon har tagit ledigt från jobbet och verkligen funnits där för mig när
jag nästan har varit rädd för mig själv.
Fått mig på bättre tankar.
Hon har även offrat mycket och tagit hand om pyttan när pappa jobbat
och jag har varit i skolan fast det inte var hon som ville ha hund
från början. Jag vet att hon gjorde det för min och pyttans skull och
det kommer jag att vara evigt tacksam för.

Pappa
Han var med mig när pyttan somnade in, och det var ett stort stöd.
Jag var verkligen tacksam att det var just han som var med.
Eftersom att det var vi två som hämtade henne nere i skåne,
och det var han förstod hur mycket hon faktiskt betydde för mig.
Det känndes lättare när han var med till slutet.

Nu ska jag sova, puss & tjo cupcakes. Y

Sunshine!

Det är ju vår ute!
Mitt humör är på topp och jag sitter med datorn ute på balkongen.
Jag glömde plattången hos dady så jag har staight-creme & mössa
så att det ska bli någoluna icke-affro.
Jag saknar Pyttelou, en härlig långpromenad med henne skulle inte
sitta fel just nu. Men vad ska man göra? det är bara att försöka acceptera.
Tror iaf att jag ska dra till överby efter skolan och köpa nya solglasögon,
och en ny vårjacka skulle inte vara helt fel, och nya mjukisbyxor,
ååh, mjukisar är kärlek!
Men nu babblar jag bara om allt & inget, så jag ska resa på mitt feta ass
och göra iordning mig. Sedan blir det matte för hela slanten, mindre kul.
Men mjukisarna & det fina vädret väntar ju efteråt, så det är en bra morot.

Vårpussar från mig! Y

Pyttan somnade in måndagen den 16 mars.

Pyttelou, min älskade lilla hund..

I måndags strax efter kl. 17.00 tittade du in i mina ögon,
gjorde den dära 'uggle minen' som bara du kan göra
och drog sedan en lättad suck innan du somnade in.
Flög iväg till en bättre plats och lämnade din familj på jorden.
Du ska veta att vi saknar dig, och att vi gjorde det för att vi älskar dig.
Det var verkligen inte lätt.
Våran underbara lilla hund, med en enorm och helt unik personlighet.
Det var verkligen som din förra ägare sa:
'Hon är en riktig liten person, den här hunden'
jag förstod inte vad hon menade då, men nu gör jag det.
hur som hellst, jag kommer alltid att älska dig min lilla korv.
Och en dag ska vi vara tillsammans igen, det är jag mer än säker på.
Sov sött min älskling.


We met, it seems, such a short time ago
You looked at me - needing me so
Yet from your sadness
Our happiness grew
And I found out I needed you too
I remember how we used to play
I recall those rainy days
The fire's glow
That kept us warm
And now I find - I'm all alone.

Goodbye may seem forever,
Farewell is like the end.
But in my heart is a memory,
And there you'll always be.

Y

Pyttan <3 Jossan
27/1 -08

Dyrbar tid.

Adjö är ej för alltid.
Farväl är inte slut.
I mina tankar finns du,
Där finns du alltid kvar.

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte! jag kan inte klara detta.
Det gör så jävla ont.
Jag kan inte sova om nätterna för jag kan inte sluta gråta.
Du är mitt allt, älskling. du betyder så sjukt mycket.
Det kan vara svårt att förstå, men så är det.
Att gå här hemma med dig, och veta att du snart inte kommer finnas längre.
Att ligga brevid dig om nätterna ochveta att det bara är
några dyrbara nätter kvar som jag får ha dig vid min sida..
Det är outhärdligt.
Jag vill följa med dig, jag kan inte vara kvar här utan dig.
Eller så vill jag åka iväg med dig någonstans, men det går ju inte.
Fan att det inte går.
För hur ska jag kunna gå igenom allt som ligger framför
mig när inte du finns där vid min sida?
Du är inte bara en hund för mig, du är min andra halva.
Hur i helvete ska jag klara detta?

Jag såg oss och våran framtid tillsammans.
I sjuntorp. Du hade det lungnare, och du sprang
på ängen och luktade på alla dofter och levde ett
bra hund liv. Jag såg allt så klart, du och jag.
Jag ville att du skulle följa med mig.
jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig längre.

FYFANSHELVETESJÄVLAKUKFITTEFAN
VAD DET GÖR ONTONTONTONTONT!

Drop dead, just die.

Drop dead, just die.
Trapped inside of my head,
I don't wanna live my life like this.
And so I dance I dance Until your face does not exist.

But you put this darkness in me,
You put this gun to my head.
Why can't you leave me with me?
You make me feel like I'm dead.


___________________________________

Åt helvete. Vad ska jag göra?
Jag vet inte hur många gånger jag har ställt den frågan.
Svaret är enkelt,
'Jo, du ska sparka dig i ditt feta ass och bara göra det.
Tänk inte, just do it. Känn inte efter.'
Alla säger så, och dom har rätt.
Men dom förstår inte, och jag kan inte förklara.
Jag står fortfarande kvar på en hal kant, och om jag råkar svaja
minsta lilla så faller jag ner dit igen.
Där nere kan jag inte se, jag kan inte höras, knappt andas.
Det är det värsta jag vet.
Att skrika i panik med stängd mun.


Jag var inte i skolan idag. Det känns precis som förut, och jag är livrädd.
Livrädd för att jag ska snubbla på målinjen, nu när jag snart är klar
med matten och allt. Varför kan jag inte tillåta mig själv att lyckas?
hatar jag verkligen mig själv så mycket?
Varför i helvete gör jag såhär?
Och den enda som kan göra något åt det är jag själv.
Vart kommer hatet ifrån? Vad har jag gjort mot mig som gör att jag
förtjänar den här behandlingen av mig själv?
Eller.. jag vet inte ens om jag verkligen hatar mig,
men varför gör jag annars såhär?
Och det är inte bara jag som drabbas.
Min illska går ut över andra som inte alltid förtjänar den.
Jag är så jävla arg helatiden, och det tar på krafterna
att gå runt och känna sån illska.

Ryckbarn.

Godmorgon. Jag blev just klar med mitt bildspel 'Ryckbarn'
Det är sammlade bilder från de roligaste 'ryck-kvällarna' med de underbaraste,
+ en liten film snutt i slutet från inspelningen av sweet dreams.
Titta gärna.
http://www.youtube.com/watch?v=CA9i9NNQU80

Nu bär det av till Papps & maria lägenheten.

Puss & Tjo Cupcakes!

gah.

Nu är jag trött på detta, jag tänker bli mjölkare, eller bonde, eller något.
Vad har hänt egentligen ?
Folk går runt och tänker på villket gymnasium dem ska gå på, vad dem ska blir när dem blir stora,
hur dem ska få så bra ekonomi som möjligt så att dem kan göra sånt som
dem tycker är roligt och som att köpa saker, resa, och leva ett bra liv.
För man har ju bara ett, eller hur?
Men det livet egentligen går ut på från första början är nog att överleva.
Det låter skit tråkigt men det är nog så.
Förr i tiden för faktiskt inte alls så längesedan handlade det om att få mat på bordet
och villket jobb som hellst så att man kunde försörja sig,
och man kunde dö i förtid av något som vi idag bara tar någon medicin mot.
Visst är det bra att det har förändrats så att vi kan njuta lite också, men det är fortfarande inte så jävla självklart.
I andra länder är det fortfarande så, och vissa har det så i sverige också.
Alla vill ju ha ett bra jobb som man trivs med, och för det behöver man en bra utbildning.
Men alla kan inte få det.. Jag vet att jag bara babblar om kontiga saker.. men jag orkar inte.
Jag har fattat det nu, att om man har för höga drömmar och förväntningar på livet är det
lätt att man blir olycklig och deprimerad, för att så många av drömmarna man har är omöjliga att nå.
och man intalar sig själv att om man inte skulle nå dem så skulle man vara en olycklig människa, eller typ så.
Man borde glädja sig mer åt det man har, de små bonusarna i vardagen som gör att man mår bra.
Jag kan inte nå mina drömmar och jag kanske bara måste förstå det och nöja mig med att få villket jobb som hellst. För i slutändan är det det allt handlar om för många människor,
man har inte så många val som man tror att man har när man tänker på alla utbildningar och yrken.
Men om man nöjer sig med det så kan man nog vara lycklig ändå, fast man har ett mindre bra betalt jobb..
Jag vet inte.. jag blir bara så arg över att jag har så omöjliga mål i mitt liv,
varför kan jag inte bara må bra och ha lite verkligare drömmar ?

Tjo Cupcakes.

my hair was meant to be black.

Jaha, det blev ju verkligen snyggt. Morotsjävelfärg säger jag bara!
Nu vet jag en sak, jag passar inte i rött hår. Jag visste ju att det inte skulle bli blont på första försöket,
men jag orkade helt enkelt inte med att se den färgen på mig själv.
Så jag tog tre djupa andtag, tog bussen in till stan, sprang in på hemköp, köppte svart hårfärg,
sprang tillbaka till bussen.. och självklart träffar man massa folk just när man hellst inte vill
synas alls. Det var lika bra att det blev svart igen..
Mitt ansikte flyter ändå ihop med håret när det är blont, och då ser man inte mina ögon å så.
Man brukar ju säga att den färgen man föds med (på ögon & hår osv) är den man passar
bäst i, men det stämmer verkligen inte för mig. Jag trivs bra med mitt svarta hår. (:
Nu ska jag skölja ur färgen, och sedan ska Izabella komma hit.

Tjo Cupcakes!

Försöksutskriven?

Hej. Jag skulle egentligen varit i skolan nu.. men icke.
Dagen började bra, jag var i god tid och tog den tidiga bussen.
Men när bussen svängde in mot bussfickan och det var dags att kliva av
kände jag hur tårarna började sticka bakom ögonen.
Jag klev av och gick bestämt mot skolan. "Herregud Josefin, ta dig samman för i helvete!"

Men efter bara ett litet tag kom den dära tryckande kännslan i bröstet.
Jag känner mig som en finne överfylld av var som bara bultar och dunkar,
jag vill bara spräcka den och lätta på trycket.
Tillslut blir jag så jävla less på alltihopa så att jag bara vrålar rakt ut och får världens
sammanbrott mitt på gatan.
Jag måste ha sett ut som en försöksutskriven med allvarliga problem.

Allt blev bara suddigt. När jag är sån, då måste jag göra något drastiskt,
något som jag oftast ångrar efteråt.
Istället för att verkligen punktera finnen (mig) på riktigt & få massa ärr
så gör jag något annat, som att tex. Ta nya hål i örat med en nål, klippa mig
(det brukar oftast förvärra allting) möblera om som en galning, eller något annat.
Denna gången sprang jag raka vägen till hemköp och köppte två blonderingspaket.
Jag har försökt bli blond ett antal gånger efter att jag färgade det svart,
men det lyckas ju inte. Fast nu ska det bli blont!
Så jag tog det ljusaste som fanns och satte big på bussen hem.
Nu sitter jag här med blonderingscreme i håret,
och jag har knappt torkat av mig mascara ränderna på kinderna.
Det känns för fan inte friskt.. och det är det inte heller.

Puss & Tjo Cupcakes.