sillmacka in your face!

Jag har äntligen fått tag i självbiografin
"vingklippt ängel" av Berny Pålsson.
Jag har just läst ut den, och shit vad den var bra!
Jag känner verkligen igen mig själv i massa saker
som hon breskriver på en så enkelt men så precis sätt.
Även om jag inte varit ens i närheten på att må så dåligt så
känner jag igen ångesten och tankebanorna.
Och när man läser det så förstår man hur sjukt och overkligt
det faktiskt var att tänka så. Jag rekomenderar den verkligen.
här är lite ur boken, typ smakprov.















































Det finns inget botemedel.

"Mår jag bättre?
Nej.
Vill jag bli bättre? Eller kanske ska jag uttrycka det såhär:
Finns det något att komma tillbaka till?
Jag tror inte det, för den emotionella cancern är inget som
drabbade mig plötsligt en dag, den har funnits med från början.
Jag minns ingeinting före sjukdomen, så därför finns det inte heller
något att komma tillbaka till.
Jag: Hur länge ska jag behöva leva med allt det här mörkret,
med cancern?
Sebastian: Den kommer du att få leva med hela livet.
Men du kan lära dig att kontrollera den istället för att den
kontrollerar dig.
Man skulle kunna tro att jag inte ville något än att bli frisk, men
det är inte så enkelt. För om jag blir frisk , vad är jag då?
Om jag skulle kunna kontrollera cancern så ställer det plötsligt massa
krav på mig. Det innebär att jag måste ta ansvar. Och välja verklighet.
Jag kan inte bli frisk så länge jag lever i olika dimensioner.
Men jag vill inte ha något med jordsligheten att göra.
Jag vill inte må såhär men jag har inget att komma tillbaka till.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att må bra.
hur det är att känna trygghet, tillit och harmoni. Sanningen är nog
att det inte finns något hem och inga vägar.
Det finns ingen början och inget slut, det finns inget som är rätt och
inget som är fel. Det finns ingenting över huvud taget för allt gick sönder
för så väldigt länge sedan.
Det finns inget botemedel."




Angels never die.

"Jag är en ängel. Ingen människa. Min verklighet började när mina
vingar växte ut. Det var då andetagen tog vid och det var då jag
började kunna urskilja stjärnor i mörkret jag lever i.
När jag flygande blickar ner från min gränslösa höjd kan jag knappt
urskilja människorna där nere. De tycks vara en grå och livlös massa
med tomma ögon. Jag föraktar dem.
Föraktar deras tankekontrollerade liv.
DenGråMassan är robotar. Programmerade till vad de tänker,
känner och gör.
Det är det ÖvreSvarta som programmerar dem.
Målet är att DenGråMassan inte ska känna, för då börjar de tänka
och det skulle äventyra DetÖvreSvartas makt.
Vi änglar går inte att programmera.
Och det är därför DeÖvreSvarta vill åt oss. Vi är farliga med alla våra
kännslor. Vi lever i sanningen. Sanningen är:
Nothing can stop us now.
Många människorobotar försöker rycka bort mina vingar, men deras
försök att nå mig är lönlösa, de är för långt borta, jag behöver
inte ens se dem. Och när jag någon gång tillåter dem att vidröra mig
så spricker jag som en såpbubbla. Jag har ingen skyddande hud.
De kallar mig sjuk. De säger att jag är svårt depressiv, har
borderline-personlighetsstörning och är psykotisk.
Schitzofren kallar de mig också.
Tror läkarna att de är gud?
Muhahahaha... jag tror inte på galenskap. Jag tror på änglaskap.
Enbart änglaskap.

Jag vill vara ängeln utan förflutet. Jag vill skära bort minnena,
klippa bort dem. Jag vill vara utan. Jag vill vara hon som står
i nuet utan att ha tagit några steg dit.
Hon som försvinner i nuet utan några steg bort.
Hon som aldrig var eller kommer vara. Hon som bara är.
Men jag är rädd för nuet. Mest rädd av allt är jag för att
det förflutna är nuet.
Jag vill vara friheten. Jag vill vara ängeln utan förflutet.
Är jag ängeln utan förflutet nu?
Är jag ängeln utan förflutet? Är jag...?
Nej. Jag är ängeln utan framtid.
Med sönderskurna armar och regn i ögonen.
Men om man dödar ängeln utan framtid är det då
ängeln utan förflutet kommer?
Är ängeln utan förflutet kanske döden?"






Gud vad skönt! jag är ensam hemma och har spelat
hög musik, gjort mig i ordning i lugn och ro medans
de andra hyr film och handlar mat.
Albin och Simon gíck mig på nerrverna förut,
jag skulle sätta mig framför datorn (för första gången på två dagar)
och då hänger dom bakom mig och stör mig. (medvetet)
Och när jag säger ifrån så går dom in i mitt rum och är i min
obäddade säng och lever runt där inne.
Och innan det så småretades dom, villket jag nolltollerans på när
jag är trött och sliten. Tillslut så ville jag bara göra två stora sillmackor,
binda fast dom, och trycka sillmackorna mot deras ansikten och gegga runt!
ååh, villken tillfredställelse det skulle ha varit!
Men i stället gick jag och la mig i sängen och försökte räkna långsamt till tio,
och det fungerade. Duktigt Josefin!
Nu mår jag i alla fall mycket bättre, och sedan blir det film kväll,
bla. I taket lyser stjärnorna.

puss & tjo.