överlevnads instingt

Såhär på kvällen kan jag bli välldigt fundersam..
Jag tänker på hur en enda människa kan påverka ens liv.
Hur alla människor man har mött under sin livstid har
påverkat hur man är idag.
Förut var jag så öppen och litade på andra.
Nu är jag rädd, ständigt på min vakt och alltid misstänksam.
Jag är rädd för att inleda nya relationer, villka relationer som hellst,
för att jag är rädd att bli sårad, besviken, utnyttjad, bestulen på min
energi, att ge och endast få skit tillbaka, att bli tagen förgivet.
För att jag har erfarenhet av det.
Jag har kommit upp ur min grop tackvare att jag inte litar på människor.
Det stör mig. För jag är egentligen social och vill tro det bästa om folk.

Men det värsta är att jag gör precis likadant själv.
Jag ser till att trampa först, så att dom inte trampar på mig.
Försöker visa att jag inte låter mig trampas på.
Men problemet är att dom kanske inte alls hade tänkt göra
mig illa. Då är det ju jag som har sårat någon helt i onödan,
någon som kanske bara hade goda avsikter,
någon som jag kanske tyckte om välldigt mycket egentligen.
Och då får jag ju såklart samma skit tillbaka.
Så i sista änden sårar jag mig själv ändå.
Det blir som en ond cirkel.
Som när jag gick på dingle, då kännde jag ingen i början,
och då drar jag med en gång på mig den kaxiga, tykna masken
som visar att man inte trampar på mig ostraffat.

Men det gjorde ju även att folk inte vågade ta kontakt med mig.
När jag träffade Lovisa (som jag senare började lita på och anförtro
mig saker åt) så berättade hon att innan jag kom fram och pratade med
henne så hade hon velat prata med mig, men inte vågat.
För att jag hade sett så jäkla kaxig ut.
Men allt eftersom att jag började lära känna alla så märkte dom ju att jag
inte var så tyken som jag utgav mig för att vara.
Sedan slutade jag ju på dingle för att jag inte orkade pendla mm.
Men jag har fortfarande problem med min undermedvetna
Trampa-först-så-överlever-du-taktik.

Det är till exempel mitt fel,
och bara mitt fel att jag är sårad och ledsen just nu.
För att jag har så förbannat svårt att lita på folk.
Men det är för att jag har mött människor i mitt liv som jag
har litat på, trott gott om, som sedan har huggt mig i ryggen
och oberört sett mig falla. Kännt mig så väl så att dom visste
precis villka knappar dom skulle trycka på för att få ner mig
till botten. Där vill jag inte hamna igen.
Så jag håller mig på den säkra sidan och har en gränns för hur
nära någon får komma mig.
Samtidigt så är det välldigt frustrerande att inte kunna
slappna av i en relation, utan att hela tiden vara berädd
på att hugga tillbaka.

Men det finns ju också människor som man träffar under sitt
liv som bevisar motsattsen.
Att det finns äkta vänner som aldrig skulle skada mig.
Jag har två vänner utav alla som jag känner som jag
litar till 110 % på, och några som jag litar typ 99,5 % på, haha.
Och det betyder inte att jag inte tycker om dom andra.
Det är bara det att jag är välldigt försiktig med villka
jag väljer att ge hela min tillit åt.
och det tror jag faktiskt att man ska vara.
Sedan så kan ju människor påverka en posetivt även
om man knappt känner dom.

I livet möter man människor som påverkar en posetivt
eller negativt. Jag tror att jag har blivit påverkad lite för
negativt. Jag har mött rent ut sagt elaka människor som haft
som plan att få mig att lida, att vända mina nära ifrån mig genom
att ljuga om mig. Som en slags hämd, men jag vet inte för vad.
Fast det är ju värre för sådana som har blivit mobbade tex.
Dom borde ha välldigt svårt för att lita på andra.
Jag är ialla fall tacksam över att jag alltid har haft människor omkring
mig som har stått bakom min rygg för att fånga mig när jag faller, det är faktiskt
ingen självklarhet att man har det.
Vad gäller min attityd som kan komma fram då & då så får jag verkligen jobba på det.


puss & Tjo.