Separationsångeest.

Min mobil.. min mobil.. eh.. näe?

Min kära knubbiga lilla mobil är nu totalt oduglig.

Inte bara oduglig som den har varit i ett halvår, eller

halvt oduglig som den har varit i ett år, utan helt enkelt

helt odugligt oanvändbar! Mobil-död är vad den är!

Jag har hållit fast vid denna mobilen ett bra tag, och folk

hatade den, bara för att den stängde av sig själv så fort någon

ringde eller sms:ade. Men, nu ska den bytas ut!

Jag visste precis vilket märke jag ville ha när jag började fundera

på en ny: Sony Ericsson. Vad annars?

Min förra sonny ericsson är mycket bättre än de andra jag har haft.

Och en iPhone vill jag faktiskt inte ha heller.

Det räcker med att datorn är en apple-produkt,

och jag har fullt upp bara med att lära mig den.

Jag är en 70 åring i miniatyr!

Men den mobilen som jag har fastnat mest för är i alla fall

Sony Ericsson Aino, den vita. Det är något i min smak!

Pekskärm, stilren, men ändå knappsatts.

Det ska bli så jävla gött att ha en fungerande mobil, jag fattar

inte varför jag inte har bytt ut den gammla tidigare.

Aino, vit.

svart.

Vi får se hur det blir med mobilvalet.

För övrigt så har jag haft ett bra lov hittills, massa mys.

I morgon ska jag (förutom mobil-sökandet)

träffa Izabella & Jonatan.

Det var ett tag sedan, så det ska bli riktigt mysigt!

På torsdag är det ju nyårsafton, men jag vet inte hur jag ska göra!

Mys med mysigt folk, fest, mys med familjen, eller ska jag gå

och sätta mig i skogen under en gran och sura kanske?

Haha, nädå. Det blir nog bra vad jag än väljer!

Nu ska jag borsta mina små gaddingar och sova.

Jag har bakat cupcakes, fast jag åt bara frostingen,

så är det bara för sött och äckligt i min mun.

Annars så brukar Philadelphiaost-frostingen vara lagom söt.

.